Georgien i ett nötskal

 

En bok har uppstått! 

Georgien i ett nötskal - en reseskildring från Kaukasus i entomologins tecken. 

Med målningar och berättelser, dels här ifrån bloggen, men också med helt och hållet nytt material som ännu ej hunnit befläckas av betraktares nyfikna blickar! 

Boken kan bli din för en näpen summa av 100kr. 

Student-/Fattighjonspris: endast 70kr! 

Skicka ett mail till vattnajokul@hotmail.com för att beställa ditt exemplar. 

Ett måste för alla som är intresserade av insektsmåleri från Georgien!

Svängda, lurviga ben.

Den här skalbaggen generas minsann inte av hårväxt. Vi hittade den, lojt sörplandes nektar, i en trädgård hos en hästsportsmästare vi besökte i en by utanför Tbilisi. Hästmannen och hans tandläkarfru var byns patroner och hade ett makalöst hus som de hade designat själva. De hade sju badrum, pingisbord och ett lounge-rum som var utformat för att efterlikna ett tiomannatält, där man kunde ligga på madrasser och lojt sörpla nektar.

En praktfull bagge

Capnodis tenebrionis, en rättså maffig praktbagge, på slån. 

Nu är vi hemkomna till Sverige vi. Det är fantastiskt vad det surrar i buskarna här hemma. Det känns som att de georgiska insekterna höll lägre profil. Vet inte om det berodde på värmen, eller om det helt enkelt var mañana-attityd.

Vi kommer att lägga upp lite målningar såhär i efterhand också, håll utkik! Men framförallt kommer vi så småningom ha en utställning och trycka upp en liten bok med målningar i. Framåt hösten. Information om det dyker upp här senare.

Arbetsprocess

Den humlelika dagssvärmaren är än så länge inte särskilt hulmelik. Blåelden är heller inte så värst blå. En långsam arbetsprocess gör alla val så mycket mer smärtsamma. Skulle man schabbla sig nu, är så mycket jobb åt skogen. Akvarell, färgpenna, låta den vara, jag vet inte. Vad tycker ni?

En slags flugbagge

På internet finns en festlig artikel om oss, som kallar oss vikingaättligar och det andra med det tredje.
Den är fin och finns på denna adress, guides.ge, alltså hemsidan för organisationen som Georgi jobbade för. Det är en slags fackförening och utbildningsorganisation för guider i Georgien.

Artikel har ni här, och är ett exempel på vårt saltade rykte i Georigen.
http://guides.ge/index.php?option=com_content&view=article&id=233%3Aswedish-artists-georgian-insects-and-saga&catid=3%3Anewsflash&lang=en

Högkvarteret

En vivel (Larinus planus) som gillar tistlar.

Giorgi använde sitt breda nätverk till att kontakta Nationalmuseet och lyckades ordna så att vi fick audiens hos några av de mest framstående entomologerna i landet. Man fick passera rigorösa säkerhetskontroller, lämna sina pass hos beväpnade entrévakter, varpå en kvinna kom och hämtade oss och ledde oss genom långa korridorer tills vi slutligen kom fram till den entomologiska enheten av museet. För att lyckas få till stånd denna invit tror jag att Giorgi kanske saltade vårt rykte en aning, för det kändes som att entomologerna mötte oss med uppfattningen att de hade besök av två uppburna kollegor, utsända av Svea Rike på viktigt uppdrag i världen. Tack vare språkförbistring lyckades vi möjligen undvika att, iallafall direkt, spräcka denna uppblåsta identitet.

"So this is Dr. Eter Didmanidze, the leading expert on Lepidoptera in Caucasus." förklarade Giorgi och presenterade oss för en gammal vithårig dam som var hämtad från någon Hayao Miyazaki-film.
"Oh really! What an honour to meet you!" sa jag och Klara och skakade kvinnans hand medan vi med nervösa blickar frågade varandra:
"Vad fan är nu Lepidoptera?!"
Dr. Didmanidze plockade fram en trave böcker hon publicerat i ämnet (vilket visade sig vara fjärilar) och pekade ut olika endemiska arter för regionen, vissa vilka var uppkallade efter henne själv. Hon var verkligen rar och hjälpte oss även identifiera några av de flyn som vi fotat.
Det var intressant att notera att alla entomologer och arachnologer vi träffade där var kvinnor. I Sverige har vi snarare fått intrycket att det är en ganska mansdominerad värld. Giorgi beskrev det som att det handlade om att det inte var ett särskilt välbetalt jobb. För män var det viktigt att ha ett jobb man kunde försörja familjen på, kvinnor hade andra möjligheter att arbeta utifrån ett lågavlönat intresse, såsom fjärilar.

Förkylning eller kolera

En slags grävstekel hittade vi på väg upp mot Sköldpaddssjön i närheten av Tbilisi. Tungt släpade hon hem mat till sina små larver. Det såg verkligen jättejobbigt ut. Men sen kom jag att tänka på att det nog är ännu jobbigare i paralyserad ångest vänta på att blodtörstiga larver ska kläckas och börja festa på ens kött, nere i en mörk jordhåla.

Varför sköldpaddssjön hette som den gjorde fick vi dubbla budskap om. Någon hävdade att det var för den hade formen av en sköldpadda, vilket jag tyckte var en skev beskrivning, eftersom det i detta fall då skulle vara när sköldpaddans huvud och lemmar var indragna i skalet. Om det är nog med anledning för att kalla en sjö för sköldpaddssjön, det vill säga att den är rund, lite lätt oval, borde väl ungefär en fjärdedel av alla sjöar i världen kallas för Sköldpaddssjön. En annan troligare förklaring var att den fordom befolkades av sköldpaddor som någon barock adelsman hade ditflyttat för att kunna kalasa på sköldpaddssoppa när han hade lust. De åts dock upp i för hög hastighet för att med stabil återväxt hinna reproducera sig och ersattes slutligen med trampbåtar, gummiringar och badande homo sapiens.

Naturens egen medicin.

En långhorning, av georgierna kallad "mustasch". I detta fall tycks det vara Dorcadion pseudopreissi. Den ska enligt uppgift vara en besvärande sabotör, som förvandlar fin och härlig torv till ful och dålig, hur man nu kan se skillnad, jag är inte så bevandrad i torv. Lösningen på ett skadeangrepp ska tydligen vara biologisk bekämpning, att skaffa och inplantera en slags rundmaskar som invaderar långhorningens kropp och därigenom decimerar deras antal.
För att sen bli av med rundmaskarna kan man skaffa en flock kalkoner som tillåts gå och sprätta på torvmarken en tid.
För att råda bot på det växande kalkonproblemet kan man därefter inhandla ett par tre noshörningar som får dundra runt på markerna och krossa allt i sin väg.
Noshörningarna blir man av med genom en kraftig laddning på 120 kg dynamit som spränger torvmarken åt helvete.

Georgiska Giorgi

I Tbilisi mötte vi upp med en georgisk biolog som vi haft lite kontakt med innan vi reste iväg. Vi träffade honom på hans kontor och han hette, precis som 60% av alla andra män i landet, Giorgi. Han var en storvuxen, vacker man med ett mullrande skratt, och var otroligt hjälpsam. Efter att vi möttes vigde han flera av sina dagar bara åt att assistera och planera åt oss.
För att nysta lite i vilka insekter som var möjliga att se och få fatt i georgiskt endemiska arter föreslog han att vi skulle gå till stadsbiblioteket för att hitta böcker i ämnet.

Det georgiska bibliotekssystemet är en kvarleva från sovjettiden och visade sig vara rent ryskt, som man säger.
Det tog oss en halvtimme att ta oss igenom alla spärrar för att överhuvudtaget komma in i bilioteket, och väl där var man tvungen att söka efter böckerna i ett kartotek. När man väl hittat önskvärda titlar fick man fylla i en massa uppgifter om boken, författaren, låntagaren osv på speciella blanketter (Obs, TVÅ gånger på samma blankett!). Dessa lämnades sedan till bibliotekarierna som så småningom hämtade upp böckerna från magasinet. Hela denna procedur tog cirka tre och en halv timme.
När vi sedan fick böckerna visade det sig att de bara hittat cirka hälften av dem vi beställt. Alla böcker som innehöll färgbilder var frånvarande och kvar hade vi bara gulnande gamla sovjetiska publikationer från 20-talet, fyllda med kyrillisk skrift som, förmodligen, beskrev insekter. En av böckerna innehöll dock färgbilder, men den handlade bara om fladdermöss och hyenor. Giorgi suckade och beskrev bibliotekarierna som "people very close to being idiots". I enkätundersökningen de delade ut skulle man kryssa i om man ville ge personalen glada, neutrala eller sorgsna smileys. Det blev sorgsna smileys.

I kazbegis berg

hittade vi också en ännu oidentifierad harkrank, inte imponerande stor, men med imponerande långa ben. Möjligt är att jag t.o.m. omedvetet förkortat dessa för att få med dem på pappret. Vingarna var knappt genomskinliga och kroppen svagt och matt blå.

Kazbegi stad har en befolkning på ungefär 4000 människor, och kan således kanske mest kallas en liten fantastisk by. Befolkningsmängden är begränsad men vyerna är storslagna så man kippar efter andan.
I denna lilla fantastiska by satt vi en kväll på en bar och drack en enkel pilsner. Brevid oss satt två kvinnor och talade engelska med varandra, och oundvikligen kom vi i slang med dem. Den ena var ett latinoamerikansk energiknippe från New York som jobbat som massör åt Al Pacino. Den andra var en tjej från Schweiz och precis lika mycket som folk säger "Ah, Swiss army knife!" när vi säger att vi kommer från Sverige, utropas "Ah! Ibrahimovic!" som svar när de får veta att hon kommer från Schweiz. Men det mest fantastiska av allt var att det visade sig att hon otroligt nog studerade insektsteckning vid universitetet i Zurich! Tänk va?!